I dag är dagen då jag fick det där samtalet jag har bävat för, men samtidigt väntat mig...

Idag är dagen då min mamma ringde till jobbet och berättat att min älskade farfar har fått somna in och lämnat oss.

Jag har sagt länge nu och säger öven nu när han väl har fått somna in att det här är det bästa både för honom och för farmor...

Han slipper ha ont och min farmor får en chans att andas...

Många runtomkring mig säger att det här är det bästa och det är det, men bara för det gör det inte mindre ont... Det gör verkligen ont. Ont inom mig. Ont där ingen kan blåsa och säga att imorgon känns det bättre. Ont på ett sätt jag inte trodde att jag skulle känna. Ont så att jag skulle vilja skrika ut.

Ja, jag vet att han var gammal, knappt kunde höra och knappt kunde se. Men han var min farfar och för mig var han en person som var stark och envis. Och jag får vara ledsen, gråta och känna mig liten.

Jag får sitta här framför datorn och låta tårarna rinna nerför mina kinder. Låta dem rinna och samtidigt minnas min farfar. Minnas det vi har gjort tillsammans och sånt vi har pratat om. Saker han lärt mig.

Jag är glad att jag åkte dit för nån vecka sen och fick träffa honom en sista gång. Förstod redan då att det troligtvis skulle vara sista gången jag träffade honom.

Jag kommer att ha kvar en bild i mitt huvud på min farfar då han var frisk. En bild av en stark människa som har gått igenom mycket i sitt liv, men inte gnällt utan gjort det han behövt för att komma dit han ville.

Jag tänker på min farmor och min pappa som har förlorat en livskamrat och en pappa idag.

Jag tänker på min farmor och hur hon ska klara sig nu. Hon är en stark människa, men kommer hon att orka detta? Hennes livskamrat sedan många många många år har somnat in och kommer inte att komma hem till henne igen och hon kommer inte att få se sin man le någonsin igen, höra hans röst eller bara hålla hans hand.

Att ha sett henne vårda honom och ge honom det han behöver är faktiskt på ett konstigt sätt en underbar syn. Att en människa kan älska någon så mycket och i stort sätt göra allt för den personen. Göra saker även fast ens egna kropp säger ifrån och vill ha vila. Det är äkta kärlek.

Jag är stolt över min farfar och farmor. Dem har gått igenom mycket tillsammans och övervunnit mycket...

Jag älskar dig farfar!!!

Ge nu min farmor styrkan att orka igenom detta...

18 dagar kvar...

Tiden går så fort nu...

I em får jag träffa min älskling igen, men bara för en kort stund... Hon ska sova hos faster i natt och imorgon ska jag hämta henne och hon ska sova hemma igen en natt... Längtar...