I dag är dagen då jag fick det där samtalet jag har bävat för, men samtidigt väntat mig...

Idag är dagen då min mamma ringde till jobbet och berättat att min älskade farfar har fått somna in och lämnat oss.

Jag har sagt länge nu och säger öven nu när han väl har fått somna in att det här är det bästa både för honom och för farmor...

Han slipper ha ont och min farmor får en chans att andas...

Många runtomkring mig säger att det här är det bästa och det är det, men bara för det gör det inte mindre ont... Det gör verkligen ont. Ont inom mig. Ont där ingen kan blåsa och säga att imorgon känns det bättre. Ont på ett sätt jag inte trodde att jag skulle känna. Ont så att jag skulle vilja skrika ut.

Ja, jag vet att han var gammal, knappt kunde höra och knappt kunde se. Men han var min farfar och för mig var han en person som var stark och envis. Och jag får vara ledsen, gråta och känna mig liten.

Jag får sitta här framför datorn och låta tårarna rinna nerför mina kinder. Låta dem rinna och samtidigt minnas min farfar. Minnas det vi har gjort tillsammans och sånt vi har pratat om. Saker han lärt mig.

Jag är glad att jag åkte dit för nån vecka sen och fick träffa honom en sista gång. Förstod redan då att det troligtvis skulle vara sista gången jag träffade honom.

Jag kommer att ha kvar en bild i mitt huvud på min farfar då han var frisk. En bild av en stark människa som har gått igenom mycket i sitt liv, men inte gnällt utan gjort det han behövt för att komma dit han ville.

Jag tänker på min farmor och min pappa som har förlorat en livskamrat och en pappa idag.

Jag tänker på min farmor och hur hon ska klara sig nu. Hon är en stark människa, men kommer hon att orka detta? Hennes livskamrat sedan många många många år har somnat in och kommer inte att komma hem till henne igen och hon kommer inte att få se sin man le någonsin igen, höra hans röst eller bara hålla hans hand.

Att ha sett henne vårda honom och ge honom det han behöver är faktiskt på ett konstigt sätt en underbar syn. Att en människa kan älska någon så mycket och i stort sätt göra allt för den personen. Göra saker även fast ens egna kropp säger ifrån och vill ha vila. Det är äkta kärlek.

Jag är stolt över min farfar och farmor. Dem har gått igenom mycket tillsammans och övervunnit mycket...

Jag älskar dig farfar!!!

Ge nu min farmor styrkan att orka igenom detta...

 

Mia

10 augusti 2010 21:32

Fint skrivet, Camilla. Du fick mig att tänka på min egen farfar, och fällde ett par tårar. Jag reagerade mycket starkare än vad jag trodde när han gick bort. Även fast det är 8 år sedan han gick bort så kan jag tänka tillbaks och bli känslosam...minnerna finns för alltid.

Känslan av sorg kommer aldrig försvinna, men den blir lättare med tiden. Man får vara ledsen och gråta....

Stor varm kram till dig...

http://filmfreaket-nr1.blogspot.com

 

Peter

10 augusti 2010 21:42

Vet att det känns jobbigt, det gör det ju alltid i såna här lägen, även om den som försvinner är gammal, även om man väntat på det och varit förberedd.....Ändå gör det nog alltid lika ont när det väl sker.
Din pappa lär nog inte visa så mycket, även om jag är säker på at det gör precis lika ont i honom, och din farmor kommer klara sig, men även hon kommer att ha ont, och måst FÅ ha ont!!
Hennes livskamrat sedan ca 65 år är nu borta, hennes trygghet, hennes grundpelare i vardagen, men även hon är stark och kommer klara det.

Ni Vainikkor ÄR starka, ni biter ihop och kämpar!!
Jag träffade bara honom en gång under våra år tillsammans, men minns honom faktiskt som en "rolig" gubbe, med humor och glädje, trots nästan helt utan syn och hörsel.

Såna personer gillar jag, jag blev väl mottagen av både din farmor o farfar, trots att jag var ny i "familjen" och ingen visste speciellt mycket om mig.

Är själv oftast stark, enligt mig, men jag sitter också med tårar som rinner när jag läser ditt inlägg....så fint, så ärligt, så utlämnande....
Bävar själv för tiden som kommer då mina anhöriga försvinner, även om man inte har den tätaste kontakten idag, så har de alla funnits där JÄMT, från att man själv var bebis, tills nu, när man själv har familj och är "vuxen".
Tyvärr så är det ju så här i livet, att det tar slut, förr eller senare, och vi får försöka glädjas över att det blir senare för alla våra gamlingar. Att de fått bli så gamla och fått uppleva så mycket. Vet att de alla kommer få somna in stolta, över oss, över sina barn som fått oss, och vi som fått vår dotter.

Man får gråta, man får vara ledsen, man BÖR nog vara ledsen, det visar att man har känslor, och att man inte tar allt för givet.

Hoppas din farfar nu får det bra, få slippa smärtan, oron, ångesten...Att din farmor ska få må bra efter en tid, få leva, få andas, få rå om bara sig själv?

Må din farfar få vila i frid, och må du och din familj få minnas honom i ljusets tecken, med glädje och kärlek.

R.I.P Eskilstuna-gammelfarfar.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Finns det energi till att börja blogga igen? Vi får se! ...

Vad avgör att en viss person är ens vän? Hur ska en vän vara? Under årens lopp har min syn på vänner förändrats och jag har lärt mig se vilka som är ens riktiga vänner och vilka som inte är det. Jag har förlorat vänner och jag har fått nya. De nya ...

Är det så här svensk sommar kommer att vara i fortsätningen? Jag vill ha riktig sommar och jag vill ha det alla sommar månader. Inte bara några dagar.   SOMMAR KOM TILLBAKS! ...

Jag har en last när det gäller sötsaker och det är CHOKLAD! Eller rättare sagt MÖRK CHOKLAD! Helst 70 % och över. Var på Coop i Bromma Blocks igår och hittade deras choklad avdelning. Fin choklad! Choklad praliner. Köpte choklad för 65 kr. Och fick 1...

Måste ju bara testa den nya appen. Kanske får mer lust att blogga nu när man kan blogga från mobilen, typ när man ligger i sängen el är på språng ute. Har inte berättat här på bloggen, men jag är sen 3 månader tillbaks två barns mamma... Hur unde...